La Traviata på Folkoperan är en stark föreställning, bra sång och fin inlevelse inte minst i nakenscenerna. Dekadens handlar det om, men Alexander Dumas Kameliadamen från 1848 och Verdis opera, den första av honom som skildrar Verdis samtid, är nu överflyttad till nutid i hbtq-miljö med en hårdfestande men sjuk Violetta i centrum.
Som vanligt på Folkoperan imponerande scenografi. Mestadels kala marmormorväggar, en jättelik målning av ett dimmhöljt landskap i nyklassisk stil som påminner om nån ur Nerdrumskolan (dekadent?). Och så det svarta kladdet som rinner nerför den vita marmorn under hela föreställningen – ett tecken för dekadens eller sjukdom? Kreativ användning av videokamera. Orkestern sitter dold under golvet.
Susanna Andersson är utmärkt som Violetta. Den andra riktigt framträdande solisten bland flera fina var nog Jeremy Carpenter som Germont, pappa till Violettas älskare Alfredo. Små änglalika barn ger kontrast till det dekadenta snusket. Folkoperan blir bara bättre och bättre tycker jag. La Traviata får fem poäng [*****]
Andra bloggar om musik, opera, La Traviata, Folkoperan, Verdi, Susanna Andersson