Kulturutbudet i Stockholm blir bara bättre och bättre. Det är ju egentligen helt otroligt så mycket det finns att välja på. På söndagskvällen kunde man höra en fantastisk konsert l Matteus kyrka med Matteus symfoniorkester under ledning av Sonny Jansson. Kvällen inleddes med Konsert för flöjt, harpa och orkester av W A Mozart. Redan efter de första takterna av omisskännlig Mozartklang anade man att den här kvällen kunde bli något särskilt. Det blev den också. Mozartkonserten i tre satser innehöll några fina partier med enbart solisterna Margareta Nilsson på Harpa och Tobias Carron på flöjt. Effektfullt och en fin kontrast mot orkesterklangerna.
Därefter följde Jean Sibelius 2:a symfoni. Jag hade förberett mig genom att lyssna på en äldre inspelning av symfonien med Berliner Sinfonie-Orchester under Kurt Sanderling. Men uppförandet med Matteus symfoniorkester blev något helt annat. Fullkomligt makalöst bra. Så upplevde jag det och säkert resten av publiken också – det blev jubel. Till en del berodde skillnaden mot min CD förstås på att levande musik alltid ger en förhöjd upplevelse. Men inte bara. Jag vet inte hur Matteus symfoniorkester egentligen är sammansatt, men spela kan dom. Ett mer tränat öra än mitt kan möjligen höra skillnad vid en jämförelse med exempelvis Stockholmsfilharmonin, Sveriges radios symfoniorkester eller Berlinfilharmonin för den delen. Men jag kan det inte. Hittills har jag nog haft Sibelius 1:a symfoni som favorit, nu kanske det blir 2:an.
Matteus kyrka är inte så stor, men fungerar bra som konsertlokal, inga besvärande ekon. Dessutom kan man medan man inväntar att musiken ska komma igång studera Olle Hjortzbergs väggmålningar i koret och försöka identifiera de olika bibelscenerna, bebådelsen, Maria och Elisabeths möte, uttåget ur Egypten osv.
Förresten när det gäller jämförelser mellan orkestrar och deras klang gick en bra illustration till det ämnet i TV2 i lördags: Tjajkovskijs 1812. Musik från tippen. Bara engelsmän kan väl komma på en så galen idé och dessutom genomföra den. Att låta landets bästa instrumentmakare tillverka musikinstrument helt och hållet från skrot och lyckas övertyga proffsmusiker i en symfoniorkester att spela på dem i ett fullsatt Albert Hall. Det lät intressant och förvånansvärt bra om fioler av tillplattade plaströr, kontrabas tillverkad av en plåtbalja och blåsinstrument av vattenledningsrör. Men i ett program direkt efteråt fick man höra Tjajkovskij 1812 Som den ska låta med Berlinfilharmonikerna på Waldbühne. Nog var det skillnad.
Andra bloggar om musik, konserter, Matteus symfoniorkester, W A Mozart, Jean Sibelius