Visst är Italien ett märkligt land. Hur kan det komma sig att en sådan kulturellt högstående nation med åtskilliga nobelpristagare, livaktigt kulturliv och forskning har en så kaotisk politisk situation, en så utbredd korruption och ett svårbemästrat maffiavälde? Hur kan man i decennier låta sig ledas av en kriminell pajas vars enda intresse är att berika sig själv och för vilken politiken enbart råkat bli ett nödvändigt verktyg för att säkra sina personliga intressen?
Varför är det så svårt att komma tillrätta med den utbredda korruptionen? Hur kommer det sig att man har så livaktiga extremistpartier både till höger och vänster där det dessutom inte är ovanligt med partibyte mellan kommunister och fascister också av medlemmar på hög nivå synbarligen utan större problem för berörda politiker. Inte visste jag exempelvis att den idag kommunistiske nobelpristagaren Dario Fo i sin ungdom på 1940-talet ingick i den allmänt hatade fascistiska Salóregimens svarta brigader?
Samtidigt är ju Italien ett alldeles särskilt land med vänlig och tillmötesgående befolkning, ett oöverträffbart kulturarv, utvecklad industri, världsledande design och mode, världens godaste mat och ett samhälle som trots byråkrati och korruption faktiskt på något sätt ändå fungerar när det gäller. Alla dessa frågor försöker författaren besvara. Och den historiska återblicken i bokens inledning bidrar också till att skapa klarhet. Den röriga och rörliga situationen inom samhällslivet har tydligen lång tradition. Skildringen av Italiens enande, innan nationen existerade är minst sagt komplicerad. På något sätt lyckas författaren ändå reda ut härvan av egendomliga statsbildningar, konflikter, sidbyten, intriger och allianser, det som så småningom ledde till att Italien blev ett land. Det här är så osannolikt rörigt att det kräver åtskillig repetition om man överhuvudtaget ska förstå någonting. Men den kaotiska nära historien förklarar förvisso mycket av den nutida situationen i landet.
Det märkligaste skedet och i mitt tycke intressantaste avsnittet i boken är trots allt förspelet till fascismen och Mussolinis period vid makten fram till omkring 1936 när han fullständigt tappade huvudet och kom under Hitlers inflytande. Till skillnad mot landet i norr var Italien under Mussolini nämligen en fortsatt högtstående kulturproducent med bland annat tongivande futuristisk konst och modernistisk arkitektur som blev internationell förebild. Mussolini lät dessutom till skillnad från grannen i norr bli att ta livet av politiska motståndare och rasism var man inte heller intresserad av. Det här skedet skildras utförligare i Häggs bok “Mussolini. En studie i makt” från 2008.
Göran Hägg nyanserar bilden av Mussolini, som till skillnad från sin kollega i norr faktiskt var en högt bildad person som bland annat talade fem språk flytande. Häggs skildringar av de många krigen under perioden bidrar också till att häva den fördomsfulla uppfattningen att italienare skulle vara odugliga soldater. Tvärtom har de historien igenom varit väl så tappra och offervilliga som några andra. Däremot verkar det italienska genralitetet påfallande ofta ha lidit av komplett oduglighet. Exemplen som Hägg ger är många med koncentration på piemontesare, allt ifrån Luigi Cadorna som utan hänsyn till det militära grundbegreppet kraftsamling lät sina soldater storma fram utspridda på bred front och mejas ned av de österrikiska kulsprutorna; eller Rodolfo Graziani som med kontraproduktiv brutalitet för alltid gjorde européer hatade av minnesgoda Libyier och Somalier; och så förstås Pietro Badoglio som smet över till amerikanerna när kriget började bli obehagligt.
Efterkrigstidens förvirrande politiska förvecklingar utreder Hägg på samma förtjänstfulla och ingående sätt som 1800-talshistorien. Det avsnittet kan förstås bli lite tröttande för den som inte är specialintresserad. Men Berlusconis uppgång och fall är obligatorisk läsning. Liksom skildringen här och var i boken av det italienska vardagslivet som ger en god bild av Italien idag. Kulturen får naturligtvis också sin väl beskärda del i boken, inklusive det italienska schlagerundret på 1950-talet, TV, film och fotboll.
Boken är skriven för svenska läsare och ofta görs intressanta jämförelser mellan italienska och svenska förhållanden, kulturkrockar och olika smak vad gäller humor mm. Det jag gillar med Göran Häggs böcker, utöver ämnesvalen förstås, är hans förmåga att pendla mellan högt och lågt, där även hans egna erfarenheter och åsikter spelar in. Det ger en slags helhetssyn och ofta något som man måste förhålla sig till. Hans bok Påvarna – Tvåtusen år av makt och helighet exempelvis är bitvis rena betygskatalogen – inget negativt i det. Likaså Välfärdsåren. Svensk historia 1945-1986 där han både hyllar och totalsågar politik och företeelser på ett sätt som tvingar fram eftertanke hos läsaren. Göran Häggs bok om Italien ”Ett alldeles särskilt land” vars titel förstås anspelar på Ettore Scolas film ”En alldeles särskild dag” från 1977 håller stilen. Ämnesbredden i allt som rör Italien de senaste ca 150 åren är förbluffande, det känns träffsäkert och relevant och ger massvis av ny kunskap.
Göran Hägg: ”Ett alldeles särskilt land. 150 år i Italien” |
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, Italien, historia, kulturhistoria, fascism, Berlusconi, Göran Hägg, Ett alldeles särskilt land