Sällan har det väl varit så utsålt på Musikaliska som i fredags 22 maj. Då uppträdde polarpristagaren och slagverksvirtuosen Dame Evelyn Glennie tillsammans med kammarorkestern O/Modernt på Musikaliska med en konsert betitlad Minimala slag. Och det var verkligen mycket minimalism och som helhet en fantastisk konsert. Jag har besökt Musikaliska några gånger per termin under senare år och aldrig blivit besviken, tvärtom är det nästan alltid något överraskande och ovanligt över föreställningarna.
Fredagens konsert inleddes med Askell Massons Prim. Jag har aldrig hört talas om vare sig Masson eller Prim. Det var ett verk för solotrumma som framfördes av Glennie. Det gjorde inget större intryck på mig. Evelyn Glennie har säkerligen tekniken men jag gissar att Prim skulle ha haft större effekt med ett hårdare spänt instrument som möjliggör tätare virvlar. Jag tycker nämligen att virveltrummor i symfoniorkestrar låter lite dovt och dämpat, som att spela på läskpapper. Kanske ska det vara så i klassiska musiksammanhang. Men Jag tycker inte den typen av trummor riktigt kan mäta sig med det distinkta ljudet från högspända virveltrummor med pipe drum batters av kevlar som först började användas i pipe bands.
Prim övergick sedan sömlöst i Show for stringorchestra av Erkki-Sven Tüür och därefter Steve Reichs Clapping music. Reich är ju verkligen superminimalisten. Jag hörde honom för några år sen framföra Clapping music tillsammans med Filharmonikernas slagverkare Daniel Kåse. Det var originaluppsättningen för duett med enbart handklappning. Glennie framförde verket solo med trumstockar på en trälåda, mycket effektfullt det också om man som jag gillar det minimalistiska.
Evelyn Glennie spelar ”Clapping music”
Jill Jarmas Mindstream. Dubbelkonsert för slagverk, violin och kammarorkester var specialkomponerat för denna konsert. Mycket fin musik med omväxlande rytmiska sekvenser och drömlika passager med Glennie på Marimba och Xylofon.
Efter paus släcktes salongen ner och Evelyn Glennie framför en gigantisk gonggong inledde en lång vibrerande ton så svag att i varje fall jag inte hörde ett ljud de första minuterna trots att det var dödstyst i lokalen. Men volymen gick upp successivt till ett maximum för att sen tona ner och övergå i en medeltidsmelodi Viderunt omnes. Märkligt hur fint medeltida musik med sin enkelhet passar tillsammans med nutida minimalism, fast jag gissar förstås att minimalisterna inspirerats av den ursprungliga enkelheten i tidig musik.
Sen följde Philip Glass Symphony No 3 for strings där kammarorkestern O/Modernt under Hugo Ticciati verkligen fick briljera. Ett fint framförande av ett verk av en annan av minimalismens förgrundsgestalter. Glass musik gör sig verkligen bra framförd med enbart stråkar.
Evelyn Glennie spelar ”Having Never Written a Note For Percussion” av James Tenney medan kammarorkestern smyger in i från sidorna, ljudlöst i bara strumplästen.
Som extranummer spelades Arvo Pärts Silouan´s song. En stillsam avslutning på en strålande konsert.
Andra bloggar om musik, konserter, minimalism, O/Modernt kammarorkester, Evelyn Glennie, Musikaliska